Introduktion

Det var ett påstående i en populärvetenskaplig bok om universum som blev startskottet för mina privatstudier i partikelfysik. Vilket påstående? – jo författaren, tillika forskare, ville göra gällande att obalansen mellan elektronerna och positronerna efter ”Big bang” berodde på naturens inneboende partiskhet till materia gentemot antimateria.

För att göra en lång historia kort bestämde jag mig för, efter att på egen hand specialstuderat kvarkfysiken något år, att försöka skapa ett alternativ till den nuvarande allmänna uppfattningen om materians uppbyggnad. Att det skall behövas 61 ”partiklar” (12 leptoner, 36 kvarkar, 12 kraftbärare och minst en Higgs) för att förklara materians uppbyggnad är inte trovärdigt, tyckte jag. Modellen är för onaturlig, oskön, sträv och otymplig. Dessutom ger den ingen lösning på ett flertal grundläggande fysikaliska problem; gravitationens fysikaliska natur, skevheten i förhållandet mellan materia och antimateria, mysteriet med de magnetiska monopolerna – för att nämna några. Det verkar även som om okunskap om vissa naturkonstanters uppkomst och innersta väsen, t.ex. ”h, och c”, har banat väg för onödig komplexitet i den så kallade standardmodellen.

Nu har många år gått och jag har lyckats skapa min alternativa ”modell”. Jag har med tillgänglig klassisk/relativistisk fysik, empiriskt framtagna lagbundenheter och experimentella rön format en ny beskrivning av vår naturs uppbyggnad. Utöver min egen enkla matematik har jag använt mig av konklusionerna av arbeten utförda av bl.a. herrarna Einstein, Dirac, Maxwell, och H. Keres. Internet har bidragit med resultat från experiment världen runt, där bland annat partikeltabellerna har varit till stor hjälp. Även den av Svenska Fysikersamfundet utgivna skriftserien Kosmos har varit och är en stor inspirationskälla.

Det jag gjorde allra först var att, rent filosofiskt, skapa en fysikalisk allmängiltig naturlag på partikelnivå. Därefter synades ett antal etablerade fysikaliska ”lagar” och ställningstaganden i sömmarna vilket fick till följd att några sådana fick, tillsvidare, betraktas som suspekta. Hela kvarkfysiken åkte därför ut, den var inte trovärdig. Efter denna upprensning fick fantasin mycket större spelrum. I kvarkarnas ställe plockade jag in helt andra ”partiklar” med annan numerär, laddning och massa.. En period av intellektuell anspänning och upphetsning inleddes…

Så småningom började en ny fysikalisk modell att visa sig på skakiga ben. Min arbetsmetod skulle kunna beskrivas som både induktiv och deduktiv. Resultatet blev emellertid förbluffande. Utan att röja min konstruktion vill jag ändå peka på några övergripande konsekvenser. Jag vill betona att min modell är i det närmaste komplett och provläsningens text enbart är utdrag från en utförligare beskrivning.